Har ni tänkt på det någongång? På riktigt, att ALLA är barn. Din farmor är någons barn, Göran Persson är någons son, Petra Mede är (tyvärr) någons dotter osv. Du kommer alltid vara dina föräldrars barn, på gott och ont. Och det är något man oftast förstår först när ens föräldrar försvinner. Man behöver inte älska sina föräldrar, men de gav dig trots allt liv.



Idag ska jag och mina älskade mammgris åka ut till min bror och kidsen för att hälsa på. Lovar att ta med mig kameran och fota min hjärtegryn. Har för övrigt världens träningsvärk idag efter gårdagens träningpass- finns det en skönare känsla? Nej! Eller jo, kanske när jag fick jobb. Det var fruktansvärt värt.


Men åter till det här med barn. Som många av er säkert vet älskar jag barn. Det låter alltid så fruktansvärt "farbor-Bosse-äckligt" att uttrycka sig så, men jag älskar verkligen barn. Samtidigt hatar jag barn. Jag älskar söta, charmiga, sköna barn som är friska. Jag hatar gnälliga snoriga ungar.. Jag har en bakteriefobi utan dess like och det här med dagisbarn med sand i snoret under näsan är ju ingen charmant tanke. Barn kan vara helt ljuvliga, och jag har redan fyra barn som jag kan kalla mina egna. Det är mina tre brorsbarn Joshua, Micaylah, Isaiah samt min kusin Ida.  Det är mina barn, och i ärlighetens namn är jag inte säker på att jag kommer vilja ha egna. Jag är i och för sig tjugo år och singel, men ändå finns det så mycket i livet som jag vill göra som inte passar när man är mamma. Resa, ha en massa hundar, vara vrålkär och så vidare. Det låter kanske själviskt. Men har man inga barn har man liksom råd att vara mer "självisk" om man nu kan kalla det så. Jag har alltid haft bilden av att när man väl blivit förälder så är du bara förälder resten av livet. Du är alltid mamma och aldrig mer Julia. Jag vet å ena sidan att jag skulle kunna bli en skittuff mamma, men å andra sidan är mitt tålamod verkligen värdelöst.


Men om jag nu någongång i livet bestämmer mig för att barn är min grej ska jag ha två pojkar adopterade från Afrika. Och den ena ska i så fall heta Ville.  Jag ska inte ha flickor, jag har själv två bröder, och har alltid haft lättare för att umgås med killar än tjejer. Killar är oftast enklare att ha att göra med. Från mina upplevelser i alla fall. Jag ska dessutom inte skaffa barn när jag är tjugofem, jag har så mycket annat jag måste göra innan eventuella barn. Som ATT LÄRA KÄNNA MIN PARTNER. Jag är ett skilsmässobarn sedan fem år tillbaka. Jag var fjorton år när mamma och pappa separerade. Det har varit det bästa som kunde hända vår familj, men allt är så mycket enklare om man kan vara en familj där föräldrarna (där har vi det igen, bara föräldrar, inga namn, bara mamma och pappa) älskar varandra och vill vara tillsammans. Många av dem som skiljer sig i fyrtioårsåldern var tillsammans i två tre år innan de gifte sig och skaffade två tre barn som 15 år senare skulle bli känslomässigt ärrade av sina föräldrars beslut att gå alldeles för fort fram. Det är nog också en stor del till att jag inte vill ha barn. Barnen blir ALLTID lidande. Jag har svårt att tro att man lever hela sitt liv med en och samma kärlek till en och samma person. BARN däremot har du HELA LIVET. Det här är bara mina upplevelser som har format mig och får mig att känna som jag gör. Och som sagt, trots att mina föräldrar serparerade och livet som man då kände till föll isär, lämnade det gamla livet plats för det nya, och det är det bästa som hänt mig. På ett sätt. Hänger ni med?

Tack för att ni läser!

Puss på er!