Jag tänkte ta en liten stund av min kväll att förklara varför jag väljer att blogga, och vad jag vill att ni och jag ska få ut utav det. Jag har haft denna blogg sedan början av 2010 någongång tror jag, och inte skrivit sådär jättespännande eller mycket, men ska försöka bli bättre nu. På en blogg är det så lätt att göra sitt liv till något det inte är, och så lätt att bara lägga upp de där snygga bilderna på dig själv när du är sminkad, har fixat frisyren och matchat med färgskaeligt riktiga kläder från svindyra märken. Jag vill visa mig själv som den jag är och förhoppningsvis få andra att tycka det är mer okej att vara sig själva. Jag gillar den där brutala ärligheten och öppenheten. Skriva om det som är fel och det som är jobbigt. (Jag kommer inte skriva om andras problem, utan mina egna. Många fokuserar oftast i sin bloggar om andras problem. Och familjen för mig är helig, såsom mina vänner, så allt kommer säkert inte hamna här, men mycket.)




Jag är väldigt nöjd med mitt liv just nu. Jag har ett jobb jag trivs på, härliga kollegor och bor sedan hemflytten från Uppsala i maj hos min mamma, men letar nu efter ett eget ställe i och med nya jobbet. Jag går i terapi sedan i augusti, mycket på grund av att hemflytten från Uppsala för så fruktansvärt ofrivillig och oskön. Jag hade precis fått förstahandskontrakt, älskade staden och människorna där, och min utbildning också för den delen. Men det höll inte, jag klarade inte tentorna och tillslut hade jag inget val. Det var det jobbigaste jag upplevt i hela mitt liv och det är fortfarande jobbigt när det kommer upp. Men jag går i terapi också på grund av familjerelationer, eller mest på grund av familjerelationer som har varit/är osunda och som gjort att jag aldrig älskat den jag är. Jag är egentligen ganska osäker som person och väldigt mån om att människor ska tycka om mig, men någonstans vet jag ändå att jag är klok och smart. Men det är så svårt att tro på sig själv efter att under en väldigt lång period fått höra och framförallt uppleva att man inte är det som förväntas av en. Min terapeut har hjälpt mig otroligt mycket med tankar och åsikter. Jag har fått lära mig mycket om att jag inte kan styra allt och att man aldrig ska agera på ett visst sätt bara för att det förväntas av en. Dessutom måste jag våga vara mer sårbar, och jag tror att bloggen blir en bra ingångspunkt för mig att våga sänka garden. Jag kan framstå som otroligt tålig och tuff, men jag är precis som alla andra, i många situationer ganska bräcklig. Jag kan också vara väldigt elak ibland, lite sådär rå humor och försöka mig själv bättre än andra, vilket jag verkligen inte är eller vill vara egentligen. Jag vill bara vara jag, och jag vill bara bli älskad för just det. Jag är Julia, och jag hittar bitar som jag vill bestå av hela tiden, och kommer aldrig sluta att vara en byggarbetsplats. Sluta aldrig växa, vi kan alltid lära oss nytt utav varandra, och speciellt från barn.


Det här var en liten del av vem jag är, men jag hoppas den gett er något. Den har gett mig en massa.




Såhär kan jag också se ut! Med risigt skitigt hår, utan smink och sådär grisrosa om kinderna. Outfit- Alldeles för stort linne från HM för hundra år sedan, mormorstrosor och strumpor. That's all folks!


Puss och godnatt!