Imorgon flyttar jag åter till jönköping. Väldigt bitterljuvt, ett jäkla bakslag att behöva flytta hem, men samtidigt en lättnad att slippa all den pluggångest, för ångest, det har jag haft. Förra terminen, när jag läste arkeologi hade jag bara PM-skrivning vid tre tillfällen och några obligatoriska föreläsningar. Kostvetenskapskursen var något helt annat. Jag trodde jag skulle behärska universitetsstudier nu, men det gör jag inte. Jag saknar helt motivationen att sätta mig ner och läsa in 40 sidor i kursböckerna, trots att det är det här jag vill kunna. Och det har jag inte velat inse själv, jag är så förälskad i staden Uppsala och det bli djävulskt imorgon när flyttlasset går.


Trots att det för det mesta känns som inget annat än ett enormt bakslag och ett misslyckande (Vad ska släkten säga, ännu värre- Vad ska de tänka? Kommer alla tro att jag är en quitter? Ni vet, allt det där man ändå bryr sig om att veta av de man älskar ) så känns det som att jag gör rätt. Jag tar det här beslutet för mig själv. Jag känner att jag bara vill jobba och tjäna pengar ett ganska bra tag framöver, tjäna pengar och få erfarenhet, förhoppningsvis kunna skaffa egen lägenhet ganska snart och ge mig iväg för att göra sådant jag vill. Skaffa bil, vovve och allt annat jag vill göra.


Men ett steg i taget - Imorgon kommer pappa upp och hjälper mig att flytta hem alla grejer, Simon kommer också och hjälper till. Vad vore man utan familjen? Jag har en stor släkt, men en ännu större familj. Förutom min släkt har jag tre riktiga familjemedlemmar; Pauline, Henrietta och Johan. Mina allra närmaste. Sen finns det en annan hel drös makalösa människor som jag älskar och ser fram emot att kunna träffa mer nu framöver.


Nehepp, dags att fortsätta med kartonger och klädpackning- De tar verkligen aldrig slut?!



Puss.

Julia