SMINK.
Primer, foundation, highlighter, ögonskugga, shader, mascara, ögonbrynsgel, bronzer, rouge yada yada yada.
Ni vet ju precis vad jag menar. Och visst är det kul med smink? Jag ska inte på något sätt påstå att jag själv inte använder smink. Är det bröllop, kalas eller liknande så tycker jag att det är roligt att få kleta på litegrann. Problemet ligger inte där.
Jag har sedan 12-13 års ålder använt smink nästintill dagligen. Kanske på riktigt mer när jag var 14,15. Det hörde liksom till om man skulle vara lite tuff. HUR du sminkade dig var din identitet. De populära tjejerna på min skola hade flera lager mascara, ett tjockt lager foundation och ljusrosa läppar. Jag och mina popar-(ja, det hette så då, fast det skulle vi aldrig erkänt) kompisar hade svart eller ibland rött runt ögonen och blek blek foundation. Fast jag ville ju egentligen ha det där ljusrosa läppstiftet. De som gick utan smink var antingen hästtjejer eller pluggisar. Det är i alla fall så jag minns det.
Så fortsatte det. Med lite mindre svart runt ögonen kanske. Jag var lyckligt lottad som hade en väldigt förlåtande hy. Jag tvättade aldrig av mig sminket, förutom när jag duschade, till min mammas stora förtret.
Min mamma har alltid smink. Varje dag. De gångerna jag ser henne utan smink är om hon precis ska sova eller är sjuk. Men för henne är smink eyeliner och mascara. Ni kan ju tänka er om man glömt sminkväskan och ska låna smink utav min mamma. I hennes necessär finns en och en halv eyeliner, en mascara och en rouge från -98. Kanske en ögonskugga som hon fått i julklapp någonting. Men likväl, alltid smink. Min mamma har flera gånger sagt att hon är stolt över att jag vågar gå utan smink. För det är helt sant. Jag har inga problem att visa mig utan smink. Och så har det nog alltid varit. Jag har bara föredragit ett sminkat utseende. Ett retuscherat utseende.
Jag har två äldre bröder och ingen av dem har burit särskilt mycket smink, lite ibland när de var yngre. Och i mina vänskapskretsar har tjejerna alltid burit smink, mer eller mindre. Därför blev det lite av en överraskning när jag träffade min karl Martin.
Nä, Martin bär inte smink. Det gör inte heller hans mamma, syster, svägerska eller kusiner i stor utsträckning. Eh, inte ens på julafton? Nehe? Inte ens på kalas? Oj? Coolt tyckte jag.
Jag började förstår lite vad Martin sa när jag hade sminkat mig och frågade vad han tyckte. Svaret var och är nästan alltid; Too much. Och det gör mig naturligtvis väldigt glad. Han tycker inte att det behövs. Och det gör det ju egentligen inte.
Men som jag till en början sa. Visst, det händer att jag sminkar mig. Och jag tycker att det är roligt. Men den dagen det är svårt att gå hemifrån utan ett tjockt lager foundation, då har det blivit ett problem. Den dagen då människor reagerar om du är osminkad snarare än tvärtom, då har det blivit ett problem. Lika mycket ett problem som att modeller fortfarande retuscheras och förminskas på onlineshoppar, reklamannonser osv.
Man kan kasta bort det här inlägget med ett "Det är inte samma sak för mig, smink är mitt INTRESSE". Må så vara. Men ett intresse där man ska försköna sig själv? Jag vet inte. Jag tycker det är så befriande att se osminkade personer. Då kommer man som närmast på något sätt. Inga foundationlager oss emellan. Hade det inte varit gött?
Ni vet ju precis vad jag menar. Och visst är det kul med smink? Jag ska inte på något sätt påstå att jag själv inte använder smink. Är det bröllop, kalas eller liknande så tycker jag att det är roligt att få kleta på litegrann. Problemet ligger inte där.
Jag har sedan 12-13 års ålder använt smink nästintill dagligen. Kanske på riktigt mer när jag var 14,15. Det hörde liksom till om man skulle vara lite tuff. HUR du sminkade dig var din identitet. De populära tjejerna på min skola hade flera lager mascara, ett tjockt lager foundation och ljusrosa läppar. Jag och mina popar-(ja, det hette så då, fast det skulle vi aldrig erkänt) kompisar hade svart eller ibland rött runt ögonen och blek blek foundation. Fast jag ville ju egentligen ha det där ljusrosa läppstiftet. De som gick utan smink var antingen hästtjejer eller pluggisar. Det är i alla fall så jag minns det.
Så fortsatte det. Med lite mindre svart runt ögonen kanske. Jag var lyckligt lottad som hade en väldigt förlåtande hy. Jag tvättade aldrig av mig sminket, förutom när jag duschade, till min mammas stora förtret.
Min mamma har alltid smink. Varje dag. De gångerna jag ser henne utan smink är om hon precis ska sova eller är sjuk. Men för henne är smink eyeliner och mascara. Ni kan ju tänka er om man glömt sminkväskan och ska låna smink utav min mamma. I hennes necessär finns en och en halv eyeliner, en mascara och en rouge från -98. Kanske en ögonskugga som hon fått i julklapp någonting. Men likväl, alltid smink. Min mamma har flera gånger sagt att hon är stolt över att jag vågar gå utan smink. För det är helt sant. Jag har inga problem att visa mig utan smink. Och så har det nog alltid varit. Jag har bara föredragit ett sminkat utseende. Ett retuscherat utseende.
Jag har två äldre bröder och ingen av dem har burit särskilt mycket smink, lite ibland när de var yngre. Och i mina vänskapskretsar har tjejerna alltid burit smink, mer eller mindre. Därför blev det lite av en överraskning när jag träffade min karl Martin.
Nä, Martin bär inte smink. Det gör inte heller hans mamma, syster, svägerska eller kusiner i stor utsträckning. Eh, inte ens på julafton? Nehe? Inte ens på kalas? Oj? Coolt tyckte jag.
Jag började förstår lite vad Martin sa när jag hade sminkat mig och frågade vad han tyckte. Svaret var och är nästan alltid; Too much. Och det gör mig naturligtvis väldigt glad. Han tycker inte att det behövs. Och det gör det ju egentligen inte.
Men som jag till en början sa. Visst, det händer att jag sminkar mig. Och jag tycker att det är roligt. Men den dagen det är svårt att gå hemifrån utan ett tjockt lager foundation, då har det blivit ett problem. Den dagen då människor reagerar om du är osminkad snarare än tvärtom, då har det blivit ett problem. Lika mycket ett problem som att modeller fortfarande retuscheras och förminskas på onlineshoppar, reklamannonser osv.
Man kan kasta bort det här inlägget med ett "Det är inte samma sak för mig, smink är mitt INTRESSE". Må så vara. Men ett intresse där man ska försköna sig själv? Jag vet inte. Jag tycker det är så befriande att se osminkade personer. Då kommer man som närmast på något sätt. Inga foundationlager oss emellan. Hade det inte varit gött?
