Innebär så otroligt mycket mer än att vara romantisk. Man kanske inte ens är romantisk. 

 

 

Jag är romantiker. Och för mig innebär detta att romantisera. Jag romantiserar ALLT! Jag har nog alltid varit romantiker. Nu när jag tänker på det. 

 

När jag var yngre handlade det oftast om kärlek, att bli smal och att man skulle ha det så fantastiskt hela tiden. I mitt fall går min "romantism" hand i hand med att jag också är en drömmare. Man drömmer hur allt ska bli, att allt ska bli så mycket bättre än vad det är. Jag har alltid velat vara äldre än vad jag är, och när jag sett på mig själv i framtiden har jag på något jäkla vänster alltid varit så mycket vackrare och mer harmonisk. Och det skulle alltid finnas en fantastisk man med bara bra sidor som bara var min prins och allt var perfekt. Hur nu det gick till?

 

När jag var tolv ville jag vara sexton, som min äldsta bror. Så att jag också fick vara ute sent och ha massa koola kompisar och vara sådär stora och helcrayzay. När jag var sexton ville jag vara arton, för då skulle jag få gå på krogen och ha sådär kul som man ALLTID har på krogen ju, alltid med ett enormt kompisgäng. Man bara sitter där med en massa öl (som inte kostade något alls ju) och skrattar, DÅ skulle livet vara fantastisk. 

 

Jag fyllde arton, i oktober. Och merparten av mina jämnåriga vänner hade varit arton i några månader, och var liksom lite slutfestade efter sommaren. Då ville jag att det skulle bli vår. Så jag kunde ta studenten, DÅ skulle ju allt absolut bli fantastiskt! Inga bekymmer, ingen skola mer och man skulle vara vuxen!

 

Jag tog studenten, men kände mig inte ett dugg mer vuxen för det. Jag kände mig mest arbetslös och betydelselös. Jaha? Men när jag hittar ett jobb!! tänkte jag, jo DÅ blir allt bra! Då får jag kollegor OCH en massa pengar och kan flytta hemifrån!! Åh då kommer livet vara på sin topp! Jag kan skaffa en lägenhet och då kan jag köpa en hund och bara ha det så fantastiskt i min lägenhet och inreda och allt!

 

Jag flyttade hemifrån, till en studentkorridor, jag pluggade, men drömde om att få jobba och tjäna pengar så jag kunde skaffa en RIKTIG lägenhet! Och en hund!! Och någon skulle älska mig! Och då skulle allt bli fantastiskt.

 

Jag flyttade till egen lägenhet. Jag skriver detta i den. I sängen. Jämte mig ligger inte hunden, men en katt! Världens finaste lilla Putte. Och jag har en fantastisk man i mitt liv. Den bästa faktiskt. Jag har ett jobb, jag tjänar mina egna pengar, kan sitta på krogen med mina fina kompisar och betala för min egen öl. Och visst är allt fantastiskt. Men samtidigt är mycket ganska sorgligt. I så många år har jag gått runt och väntat på denna tid i livet, istället för att vara i det livet jag varit. Ständigt lite frånvarande. 

 

Självklart drömmer jag fortfarande, om vad kanske jag kan skriva i bloggen om fem år. Men inte nu. Det enda jag kan säga att jag drömmer om, och försöker med just nu, är att vara så närvarande jag kan.

 

 

Så närvarande jag kan, med mitt liv jag har idag, med dessa underbara människor;